2016/08/26

och aldrig har jag tidigare saknat nuet, redan innan det varit förbi.


vi går till daMatteo vid Victoriapassagen. vi har lekt och han är trött, jag beställer en
cortado och ett rågbröd med avokado. han får lunchen ur en glasburk och när han är
mätt lutar han sig bakåt med sin filt mot kinden och tittar på de som passerar förbi.

jag minns att det var här jag pratade med Hugo för första gången, nu sitter jag
här med vår son. tänk, vilka hemligheter och sammanträffanden livet bär på ändå.

Göteborg är fint idag, det är sommar och luften känns liksom snäll. jag tror det
är för att det är fredag. jag har köpt med mig ett wienerbröd med hallonkompott
och vaniljkräm från Brogyllen som jag ska fira in helgen med när min lilla sover
middag.

vi sitter på uteserveringen och i tankarna vandrar jag därifrån till okänd plats.
jag slappnar av och återhämtar mig under ett par sekunder, förmiddagen har
varit intensiv. så som det blir med en 1.5-åring.

blicken vandrar ner i vagnen och möter de ögon som ser ut som mina.
otroligt att vi är så lika, han och jag.

han sträcker fram sin filt mot mig, vill dela med sig. jag lutar mig framåt och
vilar huvudet mot den, på andra sidan vilar han sitt. sen sitter vi sådär en liten
stund och är alldeles nära med filten mellan våra ansikten.

och jag tänker att någon gång kommer det här att vara över. han kommer att
vara vuxen och minnet av det här är allt jag kommer ha kvar.

aldrig har jag varit så medveten om min egen dödlighet och existens,
om tid och rymd som jag blev sedan jag fick barn.

och aldrig har jag tidigare saknat nuet,
redan innan det varit förbi.

2016/08/23

på vår köksvägg.


jag hade bråttom att komma i ordning
när vi flyttade hit.

så den första veckan målade jag om i köket,
med ett berg av flyttkartonger framför väggen.
så att min lilla inte skulle komma åt.

en ljus turkos som nästan försvinner,
men som finns där, jag lovar.

hyllan fick bli nästa steg.

jag och Hugos pappa satte upp den först, på egen hand.
backade några steg och såg att den var...sned.  

det blir alltid så här suckade min kompanjon
och jag kände ungefär likadant.

vi hade varit lite för ivriga med slagborren.
gjort ett kryss här och ett kryss ungefär där.
så Hugo fick plocka fram lasern och vattenpasset,
gå in och styra upp.

nu samsas där bröllopspresenter
och fina ting jag köpt på loppis
när jag väntade Ebbe-Lou.

små ljushållare jag haft som krukor
och lite grann från Hugos liv
innan vårt.

en silverranka, en gullranka
ihop med lite annat som viskar
och påminner om en annan tid
samt om ett helt annat liv.

2016/08/22

Instagramtips och med Frida Schüler som referens.

 

om det är någonting jag längtat efter 
så är det känslan av ett ombonat hem. 

i den förra lägenheten fick vi aldrig riktigt till det. 
kanske hade jag inte tålamodet heller. för tid tar det ju, 
och det är vad jag nu ger det här hemmet. 

tid och färg. 

med en lite ljusare variant av Tant Johannas gröna 
och med blå sovrumsväggar provar jag mig fram 
till känslan jag vill ha. 

tar ett steg tillbaka och undrar 
om det verkligen är rätt väg att gå,
om jag kanske inte borde målat grått
eller vitt. 

men så hittar jag till Frida Schüler

och känner mig genast säker 
på min sak. 

ibland behöver en få se
hur det kan komma att bli
för att våga fortsätta fullt ut.

referenser.

det var också därifrån jag fick 
min inspiration till att måla köksväggen.
och att bära ut det indiska bordet
till vardagsrummet.

genom Frida
hittar jag lite mer
bitar av hem.

tack.