2016/09/22

bland rävar och kaffe.


det regnar, jag läser böcker, Ebbe-Lou skriker
för full hals när han inte får som han vill.

det känns som tusen nålar bakom pannan
när han gör så men jag älskar det ändå.

för han vet, kan och vill.

och vi kan alla fara,
när vi ställer oss i hans väg.

vilket vi måste göra, därför att vi måste
vara föräldrar. som säger nej, stopp, appapp, 
NEJ.

det hör till att hindra honom
från att klättra upp på toalettstolen
och slå på kranen.

att vränga små lypsyl-korkar
ur fingrarna på honom.

och att hejda honom från att springa runt,
halka på det blöta badrumsgolvet.

vår kaffebryggare är tillbaka och jag brygger
kopp efter kopp. bäddar med lite sträva påslakan
som tvättades ur för länge sen.

regn, böcker och barn som vill.
vardagarna. som de bläddrar förbi.

2016/09/20

om att hitta rätt nivå.




nattskräcken, den är tillbaka. eller så är det de där fem små tänderna som går att
se nu, som spökar. han vaknar efter en stunds vridande och vändande, därefter går
det bara utför.

han skriker på ett sätt jag aldrig varit med om tidigare och jag, som är ljudkänslig,
klarar inte av det. inte mitt i natten och inte nu när jag efter graviditeten har så
oerhört svårt att vakna. det gör fysiskt ont att bli väckt. det värker innanför
pannbenet, bakom ögonen.

det är den märkligaste förändringen förresten, vilken jag tror är hormonell -
att jag kan sova lika hårt och lika länge som när jag var tonåring. det började
direkt efter BB, Hugo fick ta alla nätterna det första halvåret för jag vaknade inte.
och för att jag inte kan somna om så som han kan.

inatt gick de upp och slog på Alfons Åberg. det är det enda som får den lilla att
komma ur sitt skrikande, vrålande. tillsammans satt de där i det mörka rummet
med ljuset från tv:n som rörde sig över dem. Hugo, lugn och tålmodig, utan ens
en halvt besvärad min och Ebbe-Lou med rödgråtna, trötta ögon.

jag gick och la mig igen. blev återigen väckt på samma sätt klockan 06.30.
Hugo gjorde samma sak som tidigare men slog också på kaffebryggaren och
kom in med en kopp kaffe till mig, som med all kraft försökte få ögonen att
öppna sig.

det blir svårt för mig när jag inte sover ordentligt, jag är så känslig för det.
blir så skör och liksom hudlös. allting fäster, allting gör ont. dessutom känner
jag mig överlag ganska ängslig över rätt så mycket just nu och det blir förstärkt
när jag är trött.

och när det är så, då blir jag ofokuserad och då börjar allting så väldigt bra men
slutar i någonting utsmetat och otydligt. ungefär som när man börjar skriva på ett
ord och plötsligt bara drar en ojämn linje neråt med pennan.

förmodar att i ett sådant läge är det snällast att bara vara. att packa upp ur kartonger
och återförenas med en vas och några krukor,  ett par kokböcker och annat fint som
gör vardagen mjukare. koka sötpotatis åt den lilla, torka bort damm från några växter
och klippa bort trötta blad från pelargonerna. ta en bild, redigera den och skriva en text.

lagom så.

2016/09/19

en sorts kärleksförklaring.



den prickiga pyjamasen, de knubbiga händerna och den fokuserade blicken.
den varma nacken och den lilla frisyren som formades mot kudden inatt.

pratet, skrattet, rösten seglar in i bröstet och slår ner som explosioner, eld
och smällare.

min. vår. liten. älskade.

nej. känslorna låter sig helt enkelt inte tyglas med bokstäver idag.