Kugge kommer på besök. Vi dricker champagne, som hon packar upp ur ryggsäcken, och äter pizza på mitt kontor. I mig finns en liten dos sorg, som snart ska bli värre, men det vet jag inte än. Där och då känns det överkomligt, inte ännu outhärdligt. Jag blir inspirerad av Kugges böcker, som landar på mitt skrivbord, och hoppar på hennes skrivkurs. Bland mina anteckningar finns det en idé till någonting. Jag kan lika gärna försöka ge den lite liv.
När skrivkursen börjar, tar mitt skrivande plötsligt fart. Men jag inser att jag har lurat mig själv; det räcker inte med att bara läsa för att hålla språket levande. Man måste också använda sina ord, tygla och forma dem till något. Använda dem på något sätt. Annars finns risken för att de bara smälter in bland tankarna och gömmer sig bakom veckans inköpslista, teamsmöten, deadlines och godnattsagor.
