Jag vaknar först. Signe ligger fortfarande på min arm, med rosa tuschfläckar i ansiktet och hårslingor på kinden. Det gör ont i min hals när jag sväljer. Halsfluss, kan det vara det? Försiktigt flyttar jag på min djupt sovande femåring. Lägger täcke runt den kalla lilla kroppen, som omedelbart sparkas av. Jag väntar lite och sen gör jag det igen.
Det smärtar när kaffet rinner nerför strupen, men efter en halv kopp känns det lite bättre. Rösten är annorlunda och jag får viska när jag pratar. I möten beordras jag att ta ledigt. Att vara sjuk och ta hand om mig själv. Jag inser att jag inte längre vet vad det innebär.
I DN läser jag en recension om utställningen ’Göteborgskoloristerna’. Jag såg den för ett tag sedan. Hänfördes av färgerna. Recensenten Dan Jönsson beskriver ’Huvud’, en av mina favoriter, så träffande: ”…överrumplar med en vresig skulptural närvaro.”. Kommer på att jag köpte med mig den hem. Den ska jag hänga upp idag. Så att den kan överrumpla mig mellan varven, med sin vresiga närvaro.
