Det sägs att maximalismen blir en av inredningstrenderna 2024. Äntligen, säger jag. Äntligen gör vi plats för mer än det minimalistiskt avskalade. Inte för att det borde ersättas, men jag tycker om att vi tillför fler nyanser. Inspirerar till mer tillåtande miljöer som ger utrymme för liv och stök i våra hem. Det mindre tillrättalagda och försiktiga. Även om det finns en tjusning med det avskalade, som på sitt sätt också lämnar plats åt liv och kreativitet så finns det en annan sorts värme i det färgglada och lite mer kaotiska som jag har längtat efter att se, och inspireras av.
Innan jag avrundar passar jag på att kasta in två stora inspiratörer inom det maximalistiska fältet – Beata Heuman och Luke Edward Hall. Varsågod och njut.
Bilder från Beata Heuman, foton av Simon Brown and Chris Horwood.
I julas fick jag vasen Flood, och den står fortfarande oanvänd, eftersom jag inte riktigt vet vad som passar i den. Och jag har inte riktigt orkat ge mig in på några spektakulära blomsterarrangemang, som känns helt orimliga till vardags. Det finns inte heller jättemycket inspiration men nu har jag hittat ett par favoriter, som jag tänker kan vara till användning för fler än mig.
Mimosa är en av mina favoriter, dessvärre hinner den alltid torka innan jag ens kommit innanför dörren. Synd, men den är fin ändå och gör sig bra torkad. Jag tror till och med att jag har en kvist på kontoret som stått där sedan jag flyttade in. Mimosan kostar en slant och är bara tillgänglig under en viss period av året, tror det är ungefär en kvart i februari, men är inte helt säker. I vilket fall – perfekt att torka och ha länge i den här typen av vas.
Här finns en fin bas som håller länge och som torkar fint, kombinerad med snittblommor som går att byta ut då och då. Men det kräver att resten får torka upp ordentligt mellan varven, så de inte står konstant i vatten och till slut möglar.
Franska tulpaner, anemoner och vallmo, så vansinnigt fina blomsorter. Men dyra och kanske inte en bukett man byter ut på fredagarna, men skulle absolut kunna unna mig en sådan mix då och då. Fint att blommorna får följa vasens form och bli en sorts förlängning av den.
Här har vi en klassisk kombination – det hårda och rustika med skira och spretiga. Ett jättefint alternativ för den som bara vill ha in lite grönt. Men jag funderar på hur hållbart just de här blommorna (som jag inte vet namnet på), jag har ett vagt minne av att de nickar till ganska fort. Men jag är inte säker. Själv skulle jag nog använt mig av mer robusta grenar och kvistar.
HAY – snygga vardagsgrejer som gärna får stå framme. Färgglada skålar att ha frukten i, mönstrade koppar för det där kaffet man aldrig dricker upp och köksgrejer som inte behöver gömmas i skåp. Dessutom älskar jag kombinationen av djärva nyanser och mjuka pasteller, samt den rena, strömlinjeformade stilen. Modigt, minimalistiskt, funktionellt och färgglatt på en och samma gång. Perfekt.
Produkter STRAP MIRROR NO 2 / PAO FLOOR LAMP / SPIN SAUCER / BOROSILICATE CUP / SOWDEN TOASTER / TIN BY SOWDEN / SPIN BOWL / SPLASH PLATTER /
I sann julanda har jag naturligtvis börjat med önskelistorna.. Ja jag skriver i plural för jösses så mycket det finns som jag vill ha. Så det lär dyka upp fler. Men för tillfället har jag landat i några fina grejer som jag med glädje skulle låta flytta in här. Som den här svarta vägglampan med en skärm i mitt favorittyg från Svenskt tenn. Nästan helt säkert en perfekt kombination mot våra blå sovrumsväggar.
En röd kaffekokare man aldrig behöver gömma i skåpet. Från Artilleriet.
Karaffen i rosa. Till saften eller buketten. Perfekt. Också från Artilleriet.
Nya kaffekoppar nu när majoriteten av våra gått sönder. Tror de skulle vara fina till Spruzzikopparna som vi har. Från HAY, finns här.
PARFYMEN. Ja, med versaler, för det är precis det den är -PARFYMEN. Här finns den, till exempel.
Bruna Spruzzikoppar att blanda upp med mina turkosa och slutligen den gröna drömkrukan. Känns som att jag pratat om den förut, krukan? Eller åtminstone tänkt på den. Fin är den, i vilket fall. Både koppen och krukan finns på Artilleriet.
Hugo väckte mig som vanligt med kaffe på sängen, och telefonen, innan han smög iväg till jobbet. Så jag kunde dricka mitt kaffe och scrolla igenom internet, innan Signe vaknade. Ibland känns det som en riktigt dålig idé, att börja dagen så. Men alltså…jag vet inte om det är så illa egentligen eller om det bara är gamla ”visdomsord” som ligger bakom, från tiden i början när internet exploderade av kreatörer och prestationsångest och man plötsligt hade allting i telefonen. Det var nog svårare att hantera då. Idag tycker (hoppas) jag att man har fått en mer nykter och rimlig distans till det. Internet är fullt med duktiga människors alster, vackra hem och snygga kläder och är det fel dag i cykeln så vill jag bara ge upp allt jag håller på med. Men då brukar jag lägga ner telefonen tills de känslorna har gått över. Tänk att det ändå är någonting man måste ta ställning till idag.
Nåväl. Idag är jag hemma med kycklingarna som tittar på Pippi medan jag skriver det här. Jag har börjat bygga en Snöblomma utefter ifrån leitntosguide. Hugo tyckte det var lite vansinne att jag drog igång en sådan sak när jag redan har så mycket att beta av på min lista men jag tycker tvärtom – det var det bästa jag kunde ge mig på. Att bara sitta ner och göra en och samma sak i lugnt tempo och låta tankarna flöda fritt. Jag behöver det terapeutiska och rogivande i det monotona som just det gav mig. Den blev ganska ful så jag kommer få göra om den, men det gör ingenting.
Igår fick vi förresten balkongen inglasad så där ska jag också greja idag. Torka av väggar och golv, bära ut och börja inreda. Också rogivande.
Här kommer lite bilder som jag tyckte var fina och inspirerande. Jag spår julbuketten som antingen supertraditionell och maffig eller mer personlig och vågad. Kanske lite spretig, lite dansk och tyckte de här buketterna nedan var riktigt fina. Kan absolut tänka mig att ha en av varje.
Barnens rum är så oerhört puttinuttigt just nu och har ingen riktig balans. Det kräver ett litet krafttag och skulle behöva tuffast till lite. Stramas åt. Fint här med tavlorna och det lilla enkla bordet till. Enkelt men detaljrikt och inte krusidulligt.
Här är två fina sovrum som jag skulle vilja smälta samman till ett. Jag har faktiskt inte gjort ett dugg med vårt eget sedan jag målade det i en starkare blå. Jag har liksom ingen inspiration och blir stillastående. Men jag tycker om den här platta bäddningen, myset i det gröna sovrummet och tror en grön stol skulle gjort sig bra i ett hörn där inne. Svårt bara att göra något för tillfället eftersom Sigges säng står där inne och tar plats…
Vilken jäkla julkänsla jag har drabbats av så här i mitten på november. Jag tittar på Mandelmanns jul, vill baka julgodis och pyssla. Det här året ska jag även ge mig på att göra den där omtalade Snöblomman. Två ska jag ha till det stora fönstret mellan vardagsrummet och köket. Här ska minsann grejas. Och för att hinna med allt jag vill ska jag vara så tråkig att jag gör ett litet schema hehe. Det är lite så jag får ihop livet nu – med listor, kalender och schema. Förmodligen liksom resten av alla andra som får saker gjorda.
Tänk att det här året redan börjar gå mot sitt slut, det känns inte alls längesedan våren, sommaren, hösten var och nu står man här med frostiga morgnar och snuddar vid 2020. När jag letade efter en bild åt Hugo igår gick jag igenom mina gamla mappar och ungefär som när man skulle städa sitt rum men fastnade i massa saker under tiden så var det likadant igår. Jag fastnade i mina gamla bilder och tittade igenom bilderna från november, två år bakåt.
Förrförra året fanns fortfarande Charlie hos oss och Ebbe-Lou cyklade och ramlade så att huden på hakan sprack en fredagskväll. Jag väntade Signe, magen växte och jag trivdes rätt bra med att vara gravid, fastän det är ett tillstånd jag generellt inte tycker om. Men det var annorlunda den här gången och jag klarade mycket mer än vad jag gjorde med Ebbe-Lou. Vad det kan skilja sig åt. Tror dock att det var enklare att ta sig igenom eftersom jag hade siktet inställt på vad som skulle komma sen. Och gud vad jag längtade efter det, efter vad som väntade mig. Bebisbubblan är det ljuvligaste jag vet. Fast den kantades med extremt stark ångest den här andra gången, varför vet jag faktiskt inte. Men det var svårt, det gjorde ont i bröstet och jag fick gå in på toaletten och andas i fyrkant.
Förra november fanns Signe hos oss och jag gjorde massa saker med Ebba samtidigt som vi båda bollade bebisen sinsemellan. Det var en kreativ och ljus tid men jag minns att jag kände mig så konstant trött och steget efter alla andra. Jag försökte nog springa med, fast med en bebis på armen och det säger ju sig själv att det inte fungerar. Jag var lycklig över min bebis och tog mig tid att mysa med henne, lät henne sova på mig i timmar och njöt. Men lägger man tid på en sak så måste den ju tas från någonting annat, i det här läget blev det nog mig själv. Var så sliten och tänkte hela tiden att ”alla andra…”.
Och just nu i skrivande stund pågår fortfarande november. Jag har en varm känsla i magen, jobbar på Ellos, skriver och förbereder inför Interflorakonferensen. Signe sitter bredvid mig och äter en banan och tittar på Mamma Mu, vi bor i Alingsås och livet är fint. Jag har skakat av mig ångest och oro på något märkligt vis och känner mig ganska ödmjuk inför livet. Jag provar mina vingar och ser var det hela landar. Det känns fint, det här året. Mjukare.
