vi fanns här, det gjorde vi, i allra högsta grad. precis som alla de andra innan oss.

med blåbärsfläckar på tröjan och isbjörnar på rumpan. med en hand som varsamt klappar
hennes päls med strimmor från eftermiddagssolen i ansiktet och på händerna.

ibland uppenbara de sig för mig, scenerna. som om jag plötsligt råkat gå in i någons
mycket poetiska film. alldeles för vacker för att raljera kring, alldeles för ärlig för att
skratta lite åt.

det här är på riktigt, detta händer här och i mitt liv. på det målade brädgolvet som jag
både avskyr och älskar med alla sina jack och med sin historia från oss. som vi bar in
våra flyttlådor på, som slipades ner och som Hugo målade med pensel precis innan vår
första jul här. som jag målade om när de båda åkte till Skövde.

ett brädgolv som en gång i tiden tillhört en gammal fabrik, som säkert hundra andra
människor har gått på. just där sitter nu mitt barn och klappar försiktigt på ett par varma
hundöron.

jag undrar lite för mig själv, om vem som kommer sätta sina spår där om hundra år till.
eller om det bara kommer vara flis av det hela. tanken gör mig lite ledsen och lite tom
för det känns så smärtsamt att det är en sanning, att det en dag inte kommer finnas
någonting kvar av oss.

som om vi aldrig existerat. hur mycket vi än levt och hur hårt vi än älskat.