vereco, keramik och en bra lördag som var.

det är den första lördagen det här året som solen väcker mig. jag hinner vara vaken en halvtimme innan mina två vaknar till. frukost till den lilla, frukost till oss, på med kläderna och ut. ut för att bada i solljus från alla håll.

vi går ner till Alkemisten och stöter på gamla bekanta till Hugo. de ska precis gå så vi tar deras plats. solen bränner igenom jackan, igenom mina jeans. Ebbe-Lou knaprar på en croissant och delar ut pussar och skratt. det är någonting nytt med honom, han är mer medveten än innan.

på vägen tillbaka svänger jag av och går hem till Jonna. jag ligger på hennes säng medan hon gör sig i ordning. det påminner mig om när vi var tonåringar.

vi går och äter lunch i saluhallen och jag känner rus av glädje strömma igenom min kropp - tänk att jag kan göra sådant här nu. den här våren är så olik de andra som varit de senaste åren, när jag var så långt ifrån mina bästa vänner. fri, jag känner mig fri.

precis som förr går vi ner till Emmaus. jag letar efter en jacka men hittar istället någonting annat - gröna tallrikar. egentligen ska vi inte ha mer porslin. men när jag nu råkar på de gamla franska Vereco-tallrikarna för en tia styck så blir jag tvungen att fundera lite på saken. eller jag funderar väl kanske inte så mycket egentligen, utan krafsar fort ihop de jag hittar. och kopparna, de får också följa med. en kopp med fat kostar också en tia.

jag går hem med mina fynd och packar upp dem i köket. Hugo diskar och Ebbe-Lou har precis sovit middag. han är alldeles varm och mjuk. det rufsiga håret har vuxit sig långtoch behöver klippas igen.

resten av lördagen går jag omkring med en bra känsla i kroppen. jag känner tacksamhet och uppskattning. att jag tycker så mycket om mitt liv just nu. det är som att allting faller ännu mer på plats än tidigare.

framåt, allting går verkligen framåt.