om röda hus med vita knutar och hundar med blöta nosar.

vi åkte ut på landet någon gång under påsken. för att umgås med min familj, för att grilla över en engångsgrill och för att dricka påskmust.

en del av mig älskar det här med lagårdar, hästhagar och röda hus med vita knutar mitt i en skog. jag har länge önskat att få bo så här. fram tills nu.

det var någonting med ensamheten, med det ödsliga, tror jag, som fick mig att ändra mig.

Ebbe-Lou levde livet, så som man gör när man nyss fyllt två och har en hel värld att upptäcka, en hel värld som innefattar hundar att klappa, jordgubbar att äta och trappor att springa i.

medan alla andra tog sig an honom gick jag och min lillasyster ut tillsammans med en av hundarna.

för att se mig om och för att min astma eskalerade inomhus - jag tål inte längre djur. kan inte andas ordentligt när de kommer för nära, för länge.

ändå kan jag inte låta bli att klia bakom örat eller låta en liten nos försiktigt nudda vid min kind. det ger mig alltid ett par sekunder av något obeskrivligt som inte går att få av någon människa.