om när vi grälar, vad jag missar och vardagens fragment.

_MG_9093

_MG_9130

_MG_9123

_MG_9128

_MG_9094

 det har blivit lite mjukare, livet.

det är klart, det är inte jämt lika drömskt som på bilderna, de är ju bara ett fragment.
ett ögonblick, en sekund, ett par minuter av en dag. särskilt därför mycket viktiga att
fånga. annars är det lätt att minnet bara sparar stunderna man plockar ur och in i
diskmaskinen, tvättar golv och sorterar smutstvätt.
men ja, mjukare. saker och ting kommer hela tiden lite mer på plats. Ebbe-Lou och
jag är återigen så nära som vi alltid varit innan, i veckan börjar badrummet kaklas,
plattsättaren är trevlig och högskolepoängen rasslar in med jämna mellanrum.

Hugo och jag, vi når hela tiden vidare, vi med. det är lätt att glömma, när man står vid
diskbänken och grälar, hur mycket man faktiskt tycker om varandra egentligen. för det
gör vi emellanåt, vi grälar och vi missar. särskilt när vi är trötta, stressade eller försöker
säga samma sak men använder olika ord.

och ibland kan det vara svårt att se varandra när man springer mellan mataffären,
blöjbyten, tentor och matlagning. då händer det att jag glömmer att han är min blixt.
som slog ner i mitt liv och röjde allting ur sin väg. den allra största kärleken och den
allra vackraste jag vet, med kråksparkar kring ögonen och med silverstänk
vid tinningarna.