om det som inte syns men känns.

så, han blev ett, för elva dagar sedan, min lilla. ett helt år sedan jag blev någons mamma.

vi firade med en rosa prinsesstårta och kanske lite för många paket. det roligaste var
ju såklart påsen och snöret. men jag ville så gärna få ge. få vara bra och ge honom sådant
som är fint och roligt. jag ville vara bra.

och nej, jag vet. det där är inte att vara bra. det är det annat, som är. jag förstår. men
det har gått så fort att leva och förstå nya värderingar, att ibland agerar man så som man
är lärd. utefter det som fortfarande finns i ryggraden. ibland är man så simpel att man tror
att många, fina paket är betydelsefullt.

när jag stod i butiken och la fram både det ena, det andra och det tredje på disken, så
skämdes jag. för att jag kände mig transparent. som en sådan där konsumerande mamma
som inte fattat grejen. jag kände mig tom och som om jag inte visste bättre. hur giftfria
och ekologiska leksaker det än blev.

det är klart att de förstod, expediten som slog in och personen bakom mig, att det inte
är det där som är det viktiga. alla förstod ju självklart det, förutom jag. som köpte fyra
hela paket till någon som bara bryr sig om mat och närhet. vilken mamma. smaklös.
ytlig.

allra helst vill jag knycka på nacken åt det hela men de där osynliga pekpinnarna, de
gick igenom revbenen och hela vägen in. förmodligen mer en känsla än en sanning,
skapad av alla som minsann vet vad en riktig förälder är och som målar en helt svart,
om man inte riktigt får plats i mallen.

det är så mycket man ska vara och så mycket som man inte ska vara.
men tänk om det här är allt jag är, då? tänk om det här är allt som blir?