om det omätbara, ofärdiga och osynliga.

det är inte ofta han är borta längre än vanligt, igår var första gången på kanske ettår som han jobbade över. så jag blev ensam med kaffet. och jag hade någon sorts idé om att det skulle skärpa mina sinnen, få mig att göra någonting.

Charlie sov nedanför fötterna och Ebbe-Lou slocknade redan vid sexsnåret. ingen särskild övertalning krävdes för det. en enda sovstund på hela dagen hade gjort honom lika trött som mig.

så jag satte mig ner för att göra. men istället fann jag mig själv stirrande rakt in i ingenting. som om något i mig inte alls ville ha kontakt med någon form av produktivitet alls.

kanske har det varit det allra svåraste av allt. att förstå hur mycket man faktiskt gör som gravid och som förälder. det är sådant som inte kan mätas med överstrukna punkter, inget man kan knyta ihop och lägga bakom sig. det är så pågående, så ofärdigt och fullständigt energidränerande. roligt, mysigt och värt varenda sekund av ens tid, ja. men ändå krävande på en helt annan nivå än något man gjort tidigare.