om att byta förskola.

det kändes aldrig helt bra på den första förskolan. det var små saker och det var större saker som fick det att kännas i magen, att det inte var helt rätt. från och med den andra dagen var jag och Hugo överens - här skulle Ebbe-Lou inte bli kvar. fastän ansvarspedagogerna var trevliga, fastän det låg precis bakom huset. vi hade reagerat på alldeles för många saker.

jag vill inte skriva ut exakt vad det var som fick oss att känna nej, det var en blandad kompott och tydligast var magkänslan som inte gav mig något lugn när Ebbe var där. ett tag tänkte jag att jag överdrev, att jag hade svårt att släppa taget, att jag var pjoskig och att det var mig problemet låg hos. men min känsla blev bara starkare och starkare - det var inte helt rätt där för Ebbe heller. han grät när Hugo lämnade och när jag hämtade honom var det som att han släppte garden när han såg mig, och började gråta. inte så som när han bara vill markera någonting för sakens skull utan han var ledsen.

när den första dagen på kooperativet närmade sig började jag tveka. jag var rädd att jag gjorde honom illa på något sätt. men så gick vi på inskolningsmötet och Ebbe betedde sig annorlunda ganska omgående. han sprang rakt in i lokalerna, såg sig nyfiket omkring, struntade i oss och när det var för många barn som ryckte i dörren till personalrummet så tydde han sig till personen som skulle bli hans nya ansvarspedagog. det var som att se ett helt annat barn. jag vet inte riktigt vad det var som gjorde skillnaden, det enda jag vet är att den fanns där.

och under det samtalet stillades all min oro vad gällde själva bytet, inte bara för hur Ebbe betedde sig, men för vad som sades. de arbetar mycket med bland annat genus, jämställdhet och med det kompetenta barnet som grundstenar. de sätter ett högt värde på integritet och att ge barnen mycket närhet och omtanke eftersom att vi blir deras närmsta anknytning på dagarna. under hela samtalet satt jag och gjorde tummarna upp inombords.

när vi sen skulle gå stannade vi till och pratade med ett par andra som arbetar där. Ebbe tog sin ansvarspedagog i handen och gick iväg till kapprummet och kom sen ut fullt påklädd. han hade själv tillåtit att få hjälp, av någon han aldrig träffat förut. det har aldrig, aldrig hänt tidigare. att vi gick därifrån med en bra magkänsla är en underdrift. euforisk är kanske mer passande.

det var inte bara Ebbes inställning till pedagogen som var annorlunda. inskolningen var det med (på den förra förskolan var vi på ett inskolningssamtal i 30 minuter och dagen efter var vi där i 1.5 h och den tredje dagen skulle vi lämna honom i 1.5 h. sen skulle vi successivt trappa upp tiden under kommande veckor) - vi fick vara med i tre dagar från 9-14 och sen lämna honom på den fjärde.

och vet ni, Ebbe fällde inte en tår vid den lämningen. han var inte helt glad men han var inte ledsen. han gråter inte heller när vi hämtar honom. och nu tre lämningar senare ger han Hugo en puss, vinkar och sen går han in till sina kompisar.

vi är verkligen så glada att vi vågade byta förskola. visst, vägen dit är lite längre - det tar lite mer än en halvtimme - men det är värt det. för att jag vet att det här är det bästa vi kan ge honom och för att inte en enda gång under de timmarna som han är där undrar jag om han har det bra.