och aldrig har jag tidigare saknat nuet, redan innan det varit förbi.

vi går till daMatteo vid Victoriapassagen. vi har lekt och han är trött, jag beställer en
cortado och ett rågbröd med avokado. han får lunchen ur en glasburk och när han är
mätt lutar han sig bakåt med sin filt mot kinden och tittar på de som passerar förbi.

jag minns att det var här jag pratade med Hugo för första gången, nu sitter jag
här med vår son. tänk, vilka hemligheter och sammanträffanden livet bär på ändå.

Göteborg är fint idag, det är sommar och luften känns liksom snäll. jag tror det
är för att det är fredag. jag har köpt med mig ett wienerbröd med hallonkompott
och vaniljkräm från Brogyllen som jag ska fira in helgen med när min lilla sover
middag.

vi sitter på uteserveringen och i tankarna vandrar jag därifrån till okänd plats.
jag slappnar av och återhämtar mig under ett par sekunder, förmiddagen har
varit intensiv. så som det blir med en 1.5-åring.

blicken vandrar ner i vagnen och möter de ögon som ser ut som mina.
otroligt att vi är så lika, han och jag.

han sträcker fram sin filt mot mig, vill dela med sig. jag lutar mig framåt och
vilar huvudet mot den, på andra sidan vilar han sitt. sen sitter vi sådär en liten
stund och är alldeles nära med filten mellan våra ansikten.

och jag tänker att någon gång kommer det här att vara över. han kommer att
vara vuxen och minnet av det här är allt jag kommer ha kvar.

aldrig har jag varit så medveten om min egen dödlighet och existens,
om tid och rymd som jag blev sedan jag fick barn.

och aldrig har jag tidigare saknat nuet,
redan innan det varit förbi.