min skatt, mitt allra käraste.

något enkelt och följsamt barn, det skulle jag inte vilja kalla honom för, min förstfödde. kanske inte heller svår men däremot utmanande. det pågår en brinnande tankeverksamhet hos honom och hans känsloliv känns ibland rikare än mitt, fastän han är så liten. vi talar om döden, om tomten, om träden har en mun.

han frågar mig om kaffet var för starkt, om det var gott, var jag har köpt min telefon och han visar mig raketen som åker till rymden. han drar små rövarhistorier för att slippa sova och säger söta töta till Signe. han tar hand om henne, ger henne nappen, hämtar hennes leksaker, pussar henne på magen och kittlar. alltid snällt, alltid med glittrande blick. åh jag vet, glittrande blick - så klyschigt. men det är sant, jag lovar.

han sitter i mitt knä och säger att han inte vill gå till förskolan, att han vill stanna hemma och att han är ledsen när pappa går. jag svarar att jag förstår och tänker att jag kände detsamma, som han, när jag var liten. och sen tänker jag på det Linda sa häromdagen, att det märks så tydligt att han är min. att vi har samma energi, att man känner det omedelbart. jag tänker på min mamma som brukar säga att han har mitt lynne, att se honom är som att se mig som barn.

och jag kan inte låta bli att på sätt och vis förfäras men samtidigt också glädjas över att det dem säger kanske är sant. för om han är som jag, om han har så litegrann av mig i sig så kommer han att leva med och slitas mellan tusen viljor och tusen känslor. vilket är precis lika ljuvligt som det är hårt.

men jag ska hjälpa honom i allt det där kantiga, hårda, svåra. jag ska lyssna, jag ska finnas där för honom vare sig vi har en millimeter oss emellan eller står på varsin sida av världen.