från mig till oss.

ind3


ind5


ind34


ind18


ind23


ind24


ind37


ind25


ind36


 


första gången jag förstod att jag hade lätt för att bli ressjuk var morgonen efter
jag kommit hem från Marseille.  länge låg jag kvar i sängen, stirrade upp i taket
och kände mig tom. sen glömde jag bort det.


 


andra gången jag förstod det, igen, var efter att jag varit i Indien. det var första gången
jag såg misär, fattigdom, rikedom, utsatthet, djurplågeri och gemenskap. en, ibland helt
absurd, blandning av allt.

efter den resan ville jag alltid vara på resande fot.
aldrig packa upp väskan, bara åka bort bort bort.

jag vet inte riktigt varför, men så var det. kanske var det bristen på kontroll som lockade
eller något annat som har en säkert jättelogisk förklaring kopplad till en teori knuten till
en barndomshändelse eller något annat invecklat och överkomplicerat.

okej, sidospår.

kort sagt ville jag aldrig mer vara kvar på en och samma plats.
året därpå besökte jag fem nya länder och ville göra det igen och igen och igen.


men.


 


så föddes Ebbe-Lou. och sedan dess vill jag inte alls vara långt borta.
istället vill jag bara vara nära. i vår bubbla med våra sovstunder, med en varm
bebisnacke och en nästipp att pussa på. med små armar kring min hals och
med en säng full av gosedjur och bebisstrumpor som mycket envetet sparkats
av under dagen.

för honom tar jag mig an vardagen precis som den är.


aldrig mer flykt, aldrig mer bara jag. alltid vi.

det bästa jag vet.