där livet finns.

bord1v23


 


v20


 


min förkylning har slagit ut rejält. rösten sviktar och humöret dalar. energin beter sig som en sårad älskad, som
rymt hemifrån och vägrar komma tillbaka förrän jag förtjänar det. jag försöker locka tillbaka med nässpray, te,
kanjang och halstabletter.


 


utan ork blir min kropp bara ett skal, jag behöver energin för att själen ska få liv.


 


inte bara för att jag är sjuk men för att Hugo är snäll så ger han mig sovmorgon. han väcker mig sent med
Ebbe-Lou som drar mig i håret tills jag samlat tillräckligt med kraft för att vända mig om. de svarta ögonen
gnistrar av lycka. genast börjar han krypa på mig, ta på mitt ansikte och när responsen blir för vag smackar
han med munnen och tittar på mig. jag smackar tillbaka och han blir överförtjust. älskade unge, en dag kommer
du
vara en upptagen tonåring och ännu senare en vuxen man. så liten som du är kommer du aldrig att bli igen
och
jag sörjer det redan, samtidigt som jag längtar framåt.


 


han vill sitta upp så jag hjälper till. sen sitter han och guppar upp och ner samtidigt som han blandar kvitter
med otolkbara tjut. jag tänker att hans värld måste vara ljuvlig. jag lägger armarna runt honom, pussar på
ryggen, trycker sen näsan lätt mot hans revben och han skrattar högt. han gör det ofta - skrattar högt.
just det kan inte jag för halsen gör ont och när jag försöker säga något brister rösten.


 


för en gångs skull blir jag inte stressad av att vara sjuk. jag känner inte att jag missar någonting. annars brukar
det alltid bli svårt. men den här gången pågår livet för fullt här innanför våra väggar och det är alltid här jag vill
vara, med min Hugo och med vår bebis som skrattar liv i allt som finns.