augusti.

det är väl häromkring som livet kretsar mest - runt barnen. och stundtals är jag så trött på det att jag bara vill skaka av mig allting som när man skakar händerna från vatten, lämna allting och gå. för det är mycket. barn tar tid, barn tar energi.

och att vara mamma är det svåraste och mest krävande jobb jag haft i hela mitt liv och ibland så gör jag det jobbet riktigt dåligt. ibland orkar jag inte alls vara mamma och då är jag bara jag - arg, trött, grinig, less.

jag brukar tänka på mitt föräldraskap som en behållare fylld med kärlek, vettiga värderingar och allt sånt som hör till. och ibland tar det innehållet slut och då blir det som det blir, tills det fyllts på igen.

men det är på sätt och vis befriande, det är också en del av livet - att visa sina barn att man är mänsklig. att kunna säga jag orkar inte just nu. att låta barnen se vart ens gränser gå, att låta dem lära känna en.

det har varit viktigt för mig att hela tiden visa Ebbe att konflikter är ofarliga, att man kan älska varandra samtidigt ändå, att man kan bli sams efteråt. det är okej att inte vara överens, det är okej att bråka ibland. så länge man vet hur man ska sträcka ut en hand och mötas efteråt. så jag kan inte säga att jag står med axlarna nertyngda av ångest över att jag inte mäktar med ibland. för vi vet, i den här familjen, att det är okej.

det känns i hela mig att sommaren är över, kanske har jag skrivit det förr eller så har jag bara tänkt det. men så känns det hela tiden nu. de vita molnen filtrerar ljuset på ett annat sätt, träden rör sig annorlunda i blåsten och igår bäddade jag ner Signe. under en tjock filt med små virkade tofflor på fötterna. jag har lagat olika grytor och hela lägenheten doftar spiskummin, kardemumma och ingefära.

Signe har visat sig vara glad i mat och äter mer än gärna det som serveras fastän hon inte alltid ser särskilt imponerad ut. hon har börjat sova mellan oss igen för vi har märkt att då sover hon som bäst, som längst och utan att vakna alls. två barn som sover hela nätterna, herregud vad fantastiskt. och ett barn man kan klappa lite på eller krama mitt i natten som inte vaknar och k r ä v e r att bli buren tillbaka till sin säng, som egentligen inte alls hade tänkt somna inne hos oss utan bara råkade.

mina vänner kommer ofta och hälsar på oss, de tar sig an barnen så naturligt och det slår mig hur många starka, intelligenta, bra och vettiga kvinnor mina barn är omgivna av. vilken tur vi har, jag och min familj.

jag äter gröt till frukost och kvällsmat, ställer solrosor på bordet och fyller garderoben med mjuka färger och större storlekar. fyller på min kaffekopp och rör mig långsamt.

hösten. äntligen.