tack och farväl till allt som aldrig var till för oss.

 
det är en av de där längre sommarkvällarna. solen tar lång tid på sig att gå ner och 
vi sitter i varsin del av soffan med en kopp kaffe i handen. Ebbe-Lou kastar
koncentrerat ut alla sina leksaker ur korgarna och kvittrar för sig själv. vi lyssnar
på Håkan Hellström och fastän vi pratar med varandra är vi ändå ganska tystlåtna.
den första juli är det tre år sedan vi lämnade vår stad och det vi känner till. den första
juli har vi längtat tillbaka i tre år och den första juli är det tre år sedan vi försökte bygga
upp ett helt nytt liv.  
det gick aldrig helt bra för oss. i sanningens namn försökte vi kanske aldrig tillräckligt
hårt. vi flyttade med öppet sinne men slutet hjärta. och det säger sig självt att det blir 
aldrig riktigt bra så. 
vi provade oss fram på Stockholms gator, försökte göra dem till våra. tänkte att om vi
bara hittar ett hem vi verkligen älskar så blir det nog bra och köpte sekelskifte utanför.
om vi kanske bara ansträngde oss lite mer för att lära känna våra nya bekanta så skulle
kanske vår längtan hem till de andra stillas något. 
vi tog långa promenader och försökte övertyga oss själva och varandra om att det
Göteborg som vi lämnat fanns nog inte ens kvar så det är nog bäst att släppa taget nu.

men Stockholm blev aldrig vårt, sekelskiftet blev bara till en hållplats att skriva lite
historia på och vår hemlängtan gick aldrig över. ändå fortsatte vi säga snart, kanske
sen någon gång.

och mitt i det så gjorde livet som det brukar - precis som det vill och kastade omkull 
allting med nya möjligheter. sådana som inte går att säga vänta eller lite till åt, så vi
tackade ja och tog ett kliv rätt ut i allt och ingenting och bestämde att väldigt plötsligt 
och mycket snart är det här livet förbi.
för nu, nu flyttar vi hem igen. den första juli, samma datum som flyttlasset gick 
upp till Stockholm för tre år sedan, blir dagen då flyttlasset går tillbaka.
nu börjar livet, på riktigt.