Det är sista veckan innan sommarlovet är slut. Jag går på en hockeyträning och ser min son åka skridskor, utrustad med skydd från topp till tå. Bakom gallret på hjälmen tittar han på mig med de mörka ögonen, som är trötta efter hela veckans träningar. Två fyspass och två ispass om dagen i en vecka, tar på en liten åttaåring.
Trots försäkran från mig och Hugo att det går bra att vara ledig en dag, har han envist krävt att få åka dit. Uthållig, det är han minsann.
Ishallen känns också trött och på väggarna hänger lite slöa sponsringsflaggor. I plexiglaset finns det tusen små spår efter puckar som någon skjutit hårt, för högt upp. Hugo står med armarna i kors. Redo att hoppa in någonstans, hjälpa till med skydden, hålla vattenflaskan eller trösta när något känns orättvist.
Jag hänger på kanten av isrinken, följer honom med blicken. Försöker ta in hur han kan vara så stor och så liten, på en och samma gång. Möter honom när han tittar åt mitt håll och blinkar bort några tårar när Hugo berättar att han har väntat med att stå i mål, för att han har väntat på mig.
