käftsmällen som landade några veckor innan.

39845516734_ff2407b030_h

jag är atopiker. har alltid varit och lär förmodligen alltid förbli. men jag har inte sett några symtom sedan jag var riktigt liten. inte förrän nu, under tiden som gravid. alla år jag fått vara utan får jag nu tillbaka på en och samma gång. plus graviditetsklåda.

pang krasch poff och hela kroppen var full med små kliande prickar.

så jag länsar apoteket på mjukgörande krämer, äter allergimedicin som slår ut mig och sover inte mer än två timmar om natten. händerna har blivit så illa däran att jag behöver hjälp med att öppna en flaska mineralvatten och när min mamma såg mig häromdagen började hon gråta.

jag är alltså riktigt risig.

idag köpte jag babyolja från Estelle och Thild och kapslar med omega 3 som lovar mirakel. det krävs inte mycket nu innan jag ger mig på rökelse, spökritualer och vigvatten. för nu är jag så jä v la matt.

barnmorskan och läkaren tittar medlidande på mig och mina såriga händer och mumlar mest att det inte finns så mycket man kan göra. de tar blodprover för att försäkra sig om att det inte är något fel med...gallan? levern? jag minns inte. och från att varit en ständig förespråkare av (egna) tidiga förlossningar på grund av inget tålamod, så har jag ändrat mig nu - jag vill inte att Signe kommer tidigare än den 3 april. jag känner mig inte redo. inte än. jag behöver varenda dag av de här sista veckorna som är kvar åt att göra ingenting.

dessutom är snittet lagt en vecka innan beräknad förlossning och det är tidigt nog, tänker jag. men så är det ju det att klådan och eksemet inte lugnar ner sig förrän hon är ute och levern, hormonerna eller hur det nu var kan börja stabilisera sig.

jag känner mig lite lurad. som om jag sprungit rakt in i en vägg, för mestadels har jag känt mig stark under den här tiden, självständig. och nu måste jag plötsligt be om hjälp, förlita mig på andra människor. vilket är fint att jag kan, men trist för att jag trivs i min vardag trots att jag för tillfället inte uträttar några stordåd.

nu är det lite mer mer än fyra veckor kvar innan den planerade operationen äger rum. och för att hålla ut har jag gett mig själv en morgonrock i linne, en skjorta och några mjuka handdukar. och choklad, alltid choklad.

har aldrig känt mig i ett sådant behov av omtanke som nu. för nu orkar jag faktiskt inte knycka mer på nacken, vara käck och traska på som vanligt, vara saklig och förnuftig.

inte ens lite.