jag och den minsta i vecka 16 och 17.

de här bilderna är inte helt riktiga, för dagen dessa togs gick jag in i vecka 16. idag är det vecka 17. och det är väl egentligen idag som det small till rejält för nu är inte magen längre särskilt mjuk utan mer hård. som en basketboll. jag förutspår en kanonkula, liksom med Ebbe-Lou.

jag känner mig lite otymplig och kroppen är tröttare. vissa dagar mår jag så bra att jag glömmer bort att jag är gravid och vissa dagar mår jag så att jag inte kan tänka på annat. men alla runt mig är så snälla och omhändertagande.

Hugo sätter mig hela tiden främst och kräver väldigt lite av mig, min mamma står hela tiden vid sidan om, redo att hjälpa till. och min lillasyster hämtar Ebbe-Lou på förskolan ett par gånger i veckan. och mina vänner, de köper prinsesstårta, låter mig ligga i soffan och prata om sådant de redan hört tio gånger förut men som jag glömt bort att jag sagt.

om ett par helger kommer Hugos pappa med alla barnkläder vi ställt upp i lådor på deras vind och innan dess ska jag göra plats och måla om i ett skåp åt den minsta.

ännu känner jag inga rörelser, kan hända att det varit något diffust men jag är inte alls säker. jag längtar efter dem, rörelserna.

vissa dagar är jag mer orolig än andra och vissa dagar har jag ångest. när jag väntade Ebbe kunde jag bli med ångest för att min tillvaro var rörig och ledsam, men den här gången är mitt liv i en sådan ordning att jag där istället hittar ett lugn, när hormonerna dansar limbo innanför revbenen. men det är ovant att bara få ångest ur ingenstans och inte ha något att peka på. att vänta ut det.

ibland blir jag viktfixerad, fastän jag inte vill. de stunderna är korta och jag har bett min barnmorska att lämna den delen utanför, så det är inget högaktuellt ämne förutom i huvudet då och då.

men allt som oftast känner jag mig fin. och jag tycker att den stora magen är gullig, ståtlig. jag tycker så mycket om att kunna se på den och tänka på att det ligger en liten skatt där inne som jag snart ska få älska lika mycket som Ebbe-Lou. och då undrar jag alltid samtidigt hur hjärtat ska klara det, utan att gå sönder.

hur mycket kärlek kan ett enda hjärta rymma, egentligen?