Hugo 19.30

en dag i september, för fyra år sedan, kysste Hugo mig för första gången, på vår första träff.

vi möttes vid operan, vädret var dramatiskt med mörka moln och hårda, kalla vindar.

hejdlöst, ljudlöst föll jag. så stillsamt och så våldsamt på en och samma gång.

utan några vidare reflektioner, inget nytt under solen och ingen fara på taket. vi. vi. vi.

som en pusselbit, sa han. ja, precis så. som en pusselbit, svarade jag.

inte min typ, tänkte jag sen, men ville ha honom ändå.

var redan hans och han redan min.

vi blev ihop, vi flyttade ihop, firade jul och förlovade oss. flyttade till Stockholm, blev med Ebbe-Lou, flyttade igen och gifte oss.

det fanns inget att vänta på. vi visste, och det vi inte visste - det lärde vi oss på vägen.

en septemberdag fyra år senare väcker han mig med frukost. det doftar pannkakor in i sovrummet och sommaren är mitt uppe i ett av sina sista andetag.

Ebbe-Lou kommer springandes och tar sig upp i sängen. berättar, på sitt eget vis, om allt de har gjort medan jag låg och sov. lägger sen kinden mot min hand och blundar en stund.

vi äter lunch på Biscotti, skålar för oss. köper oss lyxen att få äta samtidigt, med bitar av en baguette som valuta.

dagen går sen, i ett som vanligt rasande tempo. småbarnslivet tar inte hänsyn till årsdagar, på något vis. blöjor behöver bytas, porslin behöver diskas och små tänder behöver borstas.

innan jag går och lägger mig sätter jag upp en teckning på väggen, som vår lilla ritade vid frukosten.

nu hänger den där, bredvid en fyra år gammal anteckning, riven ur min kalender    - Hugo 19.30.