gör, bara gör. eller?

jag sitter i trappan. händerna, de skakar inte, men de liksom flimrar. knappt märkbart, 
men de är fjäderlatta och skulle de försöka hålla något så skulle de tappa det. i mitt huvud
far de runt, tankarna. de är mörka och de är inte nådiga. jag har precis varit med och hållt 
i en redovisning om kommunikationsmönstret i ett annat land. det är många sådana nu,
redovisningar. och jag har svårt för dem. 
när jag sitter där på trappsteget tänker jag på de föräldramöten jag varit med på. på 
hur jag stod framför alla och deklarerade det ena och det andra och hur jag log mot
föräldrarna, gav dem raka och tydliga svar. och på hur jag kan gå in och ta ett helt 
rum fullt av människor och prata med främlingar. locka fram berättelser och skratt 
vid porträttfotografering av sådana jag aldrig tidigare mött.

och när jag lägger ihop det ena med det andra kan jag för mitt liv inte förstå varför det 

blir så svårt när jag ska göra sådant här.

en lärare talar om att det är mycket vanligt, att just det här inte är unikt. att vi är flera
som har svårt att tala inför klasskamrater. jag undrar varför det inte tas upp som en del
av utbildningen. kanske skulle det hjälpa att prata om det? utsätt dig för det, du måste
göra det, då går det över är det enda man säger. så konstigt ändå. att bara kräva att man
gör.