fredag

33105359074_0480ad07eb_h

jag som alltid tackat nej till inredningsreportage och främmande fotografer i mitt hem välkomnar Sofia för bilder till hennes portfolio. jag målar hyllor kvällen innan och dagen efter köper jag ingredienser till en frukost jag inte dukat upp på länge. medan hon går omkring och fotograferar sitter jag i köket och äter chevre med honung på surdegsbröd. jag ställer fram en kopp kaffe åt henne i vardagsrummet.

när hon sätter sig mitt emot mig så pratar vi. rättelse; jag pratar. min mun går i ett. jag känner mig upprymd och på bra humör - det är fredag, solen skiner och jag får äta frukost utan man och barn, i lugn och ro. jag bestämmer att det här ska bli en ny fredagstradition.

precis när Sofia ska gå hör förskolan av sig. Ebbe vill inte äta och inte heller sova, kan vi hämta? Hugo åker, jag möter dem i stan. vi äter lunch i solen utanför Hotell Eggers innan Hugo springer tillbaka till jobbet. Ebbe äter med god aptit. jag är glad, till och med lycklig - här sitter jag i solen med min lilla familj och äter lunch, i Göteborg.

Ebbe somnar på spårvagnen. jag lyfter över honom till sängen. lirkar av skaljacka, skor, halsduk och vantar. dukar upp resterna från frukosten och tänker att livet är så fint, så fint.

men.

parallellt med min morgon, med min fredag, pågår någonting annat. en människa har bestämt sig för att köra en lastbil rakt in i och över andra människor. en människa har bestämt sig för att försöka ta livet av så många andra människor som möjligt idag.

över hela internet rör sig en våg av frågor och kommentarer. är du okej är du säker blandas med rasistiska fraser och bilder på Stockholm. allting är en enda röra. pray for stockholm dyker också upp. och det är någonting med det som känns så ihåligt. varför varför varför för Stockholm? varför för Paris, varför för Nice? varför aldrig för Aleppo eller andra platser där detta händer?

nej, jag klistrar inte på mig den dekalen. jag väljer inte. jag kan inte välja. jag kan inte manifestera mina sympatier för endast en plats, för endast en typ av människor. det känns som ett slag i ansiktet på alla de andra människorna som också står innanför den här fruktansvärda cirkeln. medkänsla, medmänsklighet bör inte styras av geografiska avstånd och jag väljer istället att ägna dem alla en extra tanke, i dagar som dessa.

jag läser också att man inte ska vara rädd, man ska vara modig. inte låta detta förändra någonting. jag ställer mig tveksam till de uppmaningarna, fastän jag förstår syftet med dem.  att inte låta de andra vinna.

det är en fin tanke, det är det verkligen. men jag kan inte leva efter den.

dagen efter att detta har hänt måste jag in till stadskärnan och jag rör mig medvetet där jag tror att det är minst riskabelt, kastar ett extra öga över axeln och runtomkring mig. för jag vill komma hem igen. jag vill pussa min son i hans fjuniga lilla nacke, bråka om pyjamasen och sen höra hur han faller i sömn. jag kommer aldrig bli så modig eller principfast att jag riskerar det.