från en latte vid Hagakyrkan till en barnvagn vid Domkyrkan med 6 år dem emellan.

33244195030_66fadc9516_h32813910933_913459fdfe_h21970124129_35dabfad89_h32813910363_f38d6e3cfb_h33586817446_2109890976_h33499130021_56f53e1e89_h34387127224_20b529a302_h32768756664_9c48b28a65_h35662035980_5e88165657_h36268295185_6cae646486_h36570234265_21ef277e82_h35020508684_38a0bdd032_h35860333655_e4e6cf5d9e_h

vi har precis suttit med varsin varm choklad innan vi ger oss ut i vimlet. två husets tack, sa jag när jag beställde.

egentligen är det inget vimmel för den första butiken ligger vägg i vägg med platsen vi precis lämnat. jag går igenom alla hyllor jag ser, väljer böcker och spel efter ålder och framsida.

det är första gången som jag inte beställer hem julklappar på flera år. Hugo rullar runt på Ebbe-Lou, fram och tillbaka går de på Magasinsgatan medan jag går in och ut ur de olika butikerna och letar efter flygplan, pennor, raketer och böcker.

för alla vi passerar är vi inga särskilda alls, men för mig är dem en del av en tillvaro jag älskar trots att vintern är alldeles grå istället för vit. jag gläds åt att det här är min plats med. att jag inte ska behöva åka längre än ett par spårvagnshållplatser för att komma hem.

jag bär sällan svart numer och i mina öron hänger återigen stora bitar av mässing, glitter och stenar.

själen fladdrar inte längre lika vilset innanför bröstet och jag har återfunnit mitt självförtroende, min självkänsla. allt det som får mig att stå stadigt med båda fötterna på jorden.

och jag känner tydligt hur det flätar sig in i allt jag gör - i mina samtal, i min hållning, i mina kläder, i min blick.

jag känner mig inte längre fångad, jag känner mig fri. fri att leva ut, fri att vara allt det som är jag, igen. det mörka hålet precis nedanför solar plexus är inte längre lika djupt. de stillsamma och tunga tankarna har blivit mer snabba och lätta. som fjärilar istället för svart rök.

sakta har jag börjat förstå lite mer om hur jag fungerar. om vilken extrem hemmakatt jag är. och att om jag vore ett djur som plötsligt behövde flytta skulle jag förmodligen vara ett sådant som dog av sorg. jag är en sådan som växer samman med min plats, att rycka upp mig har förödande konsekvenser för min själ. jag är ingen äventyrare, det blir aldrig ett liv i Paris för mig.

det är här jag hör hemma. i allt det som varit, i allt det som finns och i allt det som livet fortfarande har för mig att möta.