Ebbe-lou 3 år

39577132960_084b0fcb9d_h40672407824_f9ff1d0a8f_h27516194958_b4d6f06261_h

den första april blev han tre. min skatt, min kavata lilla unge.

sent in på natten blåste jag ballonger och slog in de sista paketen och på morgonen väckte vi  honom med ja må han leva och famnarna fulla med presenter. det var så fint att se hans nyvakna och förvånade ögon under morgonkalufsen. är dem till mig? frågade han och menade paketen. och först efter att han försäkrat sig om att de inte var till bebisen i magen eller till gårdagens kalasvärd började han ivrigt dra bort papperet med det där sneda leendet han får när han inte har en aning om vad han ska förvänta sig.

runt lunch trillade hans små kompisar in hos oss med sina föräldrar. kompisar han tussats ihop med eftersom jag umgås med Malin och kompisar som han hittat sig på egen hand i förskolan.

vi  hade köpt hallontårtor från Brogyllen, gräddat våfflor och blandat äppeljuice. det var inget pinterest-kalas, inget att pynta internet med, inget som planerats igenom kameralinsen, ingen tema-fest.

det var istället ett kalas med papptallrikar och syltburkar. och skrattande ungar som härjade högljutt medan resten av oss försökte höra vad den andre sa mellan kaffeklunkarna. så som det var när man själv var liten och ingen visste vad internet var.

på eftermiddagen plingade min familj på dörren och så var karusellen igång igen. det öppnades paket och pratades högljutt över middagsbordet, min pappa sparkade boll med Ebbe i vardagsrummet och sen lekte de med helikoptrar och brandbilar.

han är så älskad, den där lilla människan, av så många. och inget värmer mitt hjärta mer än att se och veta det. han har så många han kan luta sig tillbaka hos och som han känner sig trygg med. och min familj har nästan blivit hel igen, tack vare honom som vi alla vill få röra oss runt. vi har tvingats ta oss själva i kragen, att förlåta och att omvandla vår relation till varandra.

och tänk, att i tre år har jag varit hans mamma, i tre år och lite till. de tre mest omtumlande åren i mitt liv. aldrig har jag tvingats rannsaka mig så mycket som sedan han kom. eller mitt liv. eller mina prioriteringar.

med honom blev allting bättre, livet blev ljusare och fick ett annat värde. det blev liksom helt.

men ibland känner jag att jag tappar honom, att jag står lite utanför. särskilt nu sedan graviditeten och sedan Signe kom. men kanske skulle det varit lite så ändå, för han bryter sig loss något så oerhört just nu från oss. han pendlar mellan att vara både stor och liten hela tiden och vi hänger inte alltid med. det är så många beslut han vill ta själv, så mycket han vill göra på egen hand och hela tiden balanserar vi mellan vad vi ska släppa på och inte.

han kan så mycket, klarar sig så väl utan oss att jag ibland bara blir stående och liksom tappar orden. han kan föra resonemang och argumentera för sin sak, på en treårings vis ja, men ändå många gånger med en sådan rimlighet i att det blir svårt att stå kvar vid det jag sagt från början. barn är ju oftast sådana, enkla och faktiskt rätt logiska.

jag är arg säger han till oss när han finner sig orättvist behandlad. jag vill vara själv kan han säga och sen drar han igen dörren till sitt rum så glasen klirrar i köksskåpen.

och fastän att öronen nästan trillar av så hoppas jag att han alltid gör så där - känner, lever och står för det. högt och tydligt.