det som bara är som det är.

från och med nu står lämning och hämtning på mitt schema. den här morgonens lämning är svår. Ebbe-Lou pratar redan innan jag fått på honom ytterkläderna om att han vill vara med mig. jag vill inte ljuga så jag säger försiktigt att jag hämtar honom sedan och då ska vi vara tillsammans resten av dagen. jag försöker förklara att mammor och pappor måste jobba och gå i skolan och att barnen måste vara på förskolan. han är ledsen ändå. såklart, han är ju så liten, min skatt.

på plats tar jag emot papper och försöker lyssna på vad pedagogen vill förklara medan Ebbe drar i min arm, jag tittar ner och ser hur tårarna brutit fram i hans ögon. det hela stegrar snabbt och plötsligt gråter han häftigt. helvete och fan, fan, fan vad jag hatar att lämna honom ifrån mig så här.

till slut måste jag säga hejdå, pussa, le, säga jag älskar dig, kommer sen och gå. precis när jag stänger till ser jag genom glasrutan hur han sliter sig loss ur pedagogens armar och springer mot dörren med blicken fäst på mig. han gråter högt och ropar mamma. jag tittar fort ner och sen går jag.

jag kommer aldrig att vänja mig vid det här.