Maximalistisk minimalism

Solen smyger förbi mörkläggningsgardinerna (som inte alls känns som några mörkläggningsgardiner) och jag vaknar innan alla andra. Min minsta ligger som en sjöstjärna över sängen. Jag bäddar försiktigt om henne, innan jag går upp.

Jag kryssar fram bland alla pågående projekt, slängda strumpor på golvet och barnskor som kastats av i hallen och funderar på om det kanske bara är en så tråkig sak att göra som barn – att ta av sig sina skor och ställa dem fint och prydligt på avsedd plats. Eller lägga sina små strumpor i tvättkorgen. Så man bara slänger av sig allting i farten.

Nåja. Det får vara så just nu. Någon dag kommer hallen vara tom.

Jag måttar vatten, kaffe och trycker på knappen. Sätter mig i soffan och öppnar skärmen. Jag har längtat efter att skriva.

Men. När jag blickar ut över vardagsrummet och matsalen så kommer jag av mig. Det finns så mycket jag vill göra här hemma.

När vi flyttade in ville jag att allting skulle kännas mjukt med en pudrig färgskala och några doser av svart. Men i övrigt var jag försiktig. Jag hade gjort den där resan så många gånger, där jag bara kastat färg omkring mig. Testat och insett att jag inte är rätt person för just den typen av hem.

Nu finns det däremot plats för färgstänk, och mycket liten risk för hysterisk tivolikänsla.

Orden maximalistisk minimalism slår mig medan jag skriver. Är det en genre? Det känns som att det borde vara det. Kanske är det vad jag vill ha?

Ja, jag tror vi har en ny kategori här inne nu.