Herregud, så många gånger jag har börjat om med att börja om. Formulerat introducerande inlägg på så många varianter av den här platsen.
Jag slutade skriva för flera år sedan. Det tog bara stopp. Barnen blev stora och jag började driva eget. Vad fanns där att berätta? Vad var okej att säga? Båda delarna var ju så tätt sammanflätade med mig, mitt liv, mina tankar, mina val. Mina betraktelser och mina insikter. Allting hängde ihop.
Vi har fullt ös idag. Tvillingarna är här och alla fyra leker, tycker, känner och vill. Jag tycker om det. Att ha hemmet fullt. Då och då kommer någon in till mig för att berätta något, bli klappad över håret eller bara lite hederligt gammalt skvaller om den ena som gjorde det andra. Så som man själv höll på som liten. Hugo skopar upp glass åt allihop och jag ska snart sno ihop en middag. Utanför smattrar, nej öser, regnet mot rutan. In i min dator ramlar meddelanden in om kreativitetens process, om den där rösten som tar ton och bromsar, om mat och om vilken dag som passar bäst för att ta lite nya bilder.
Okej. Jag gjorde det. Nu skrev jag mitt första inlägg utan att skriva om att det var mitt första inlägg.